Carl Fredrik Johansson

Skriver ibland om sånt som är viktigt för mig

Hitler, Chaplin och socialdemokraterna i Sverige

För ganska precis 25 år sedan hade jag en väldigt bra idé till en artikel. Det var i slutet på 80-talet, Berlinmuren hade inte fallit än och världen var i praktiken uppdelad i ont och gott. I Sovjet hade Michail Gorbatjov lett landet några år och det var ganska hoppingivande, även om ingen på allvar kunde tro att den kommunistiska eran skulle vara över om bara något år. Det var lätt att se att de kommunistiska länderna var de onda, att deras sätt att stänga in, förtrycka och styra de som bodde där var omänskligt. Friheten i tanke och handling var det goda alternativet, i dag är det svårt att förklara för barnen att den motsättning var på riktigt.

En av de saker jag gick omkring och var upprörd över under den här tiden (och som jag i viss mån fortfarande har med mig) är hur Sverige betedde sig under andra världskriget. Det kan väl inte gå att se på den tiden på annat sätt än att Adolf Hitler var djävulen, den som borde bekämpas. Men Sverige valde inte sida, Sverige valde inte att delta i kampen mot Hitler. Vi kallade oss ”neutrala”, vi tog inte ställning.

Man kan fundera på vad som skulle hänt om alla hade betett sig som Sverige. Om England, USA, Sovjet och alla andra allierade inte hade allierat sig utan varit neutrala. Ingen hade hjälpt någon annan och Hitler hade tagit land efter land. Vilket Europa hade vi levt i idag då?

Men så var det ju inte. De flesta av världens länder insåg vem som borde bekämpas och gjorde det också. Hitlers Tyskland klarade inte av det kraftfulla motstånd som så många andra länder gav och dukade också under så småningom.

Sverige var dock knappast en del av detta. Alldeles för många exempel finns på att Sverige inte vara var neutralt utan också på olika sätt stödde nazi-Tyskland. Det mest iögonenfallande exemplet är väl den tyska division Engelbrecht som med svenskt tillstånd och svensk bevakning transporterades på över 100 tåg från Norge till Finland. Men transittrafiken Tyskland-Norge (mer än två miljoner resor!), exporten av malm till Tysklands vapenindustri och kraven på tyskvänlighet i exempelvis idrottsutbyte visar på att neutraliteten kan beskrivas i bästa fall som undfallenhet, i sämsta som rent nazistöd.

Anledningen att jag tänkte skriva en artikel för just 25 år sedan är att det då var ett intressant 100 års-”jubileum”. Det var för det första 100 år sedan Hitler föddes, den 20 april 1889. Och en annan som föddes nästan exakt samtidigt (den 16 april samma år) var Charlie Chaplin. Hans avsky för Hitler och nazismen var monumental och hans film The Great Dictator var en komisk, men superskarp uppgörelse med Tyskland. Chaplin var både regissör och spelade huvudrollen i filmen som hade premiär 1940. Självklart förbjöds den att visas i Tyskland, men efter påtryckningar så stoppades den också i Sverige. Den socialdemokratiskt ledda regeringen lydde nazisterna och såg till så att svenska folket inte fick skratta åt Hitler.

Som en märklig slump föddes även det svenska socialdemokratiska partiet nästan exakt samtidigt som Hitler och Chaplin. Det datum som är satt som bildandedatum är den 23 april 1889, och det var deras partiledare Per-Albin Hansson som ledde Sverige under krigsåren. Jag tyckte att det var en jäkligt bra ingång på en artikel, att de här tre föddes nästan samtidigt och sen ”förenades” de under andra världskriget när Hitler sökte världsherravälde, Chaplin gjorde vad han kunde för att få världen att skratta åt diktatorn, men socialdemokraterna i Sverige såg till så att Chaplins bild inte hade en chans att nå fram.

Det som upprörde mig då och fortfarande gör mig arg är att man inte vågade ta ställning till vad som är rätt och fel, vad som är ont och gott. Men varje gång jag i socialdemokratiska sammanhang försökt att lyfta frågan om hur problematiskt det är med neutraliteten som norm har ett av de vanligare svaren handlat om tidsandan. Att vi i dag inte kan begripa hur stämningen i Sverige var i slutet på 30-talet, att det tyska ansågs vara något positivt, att många svenskar talade tyska, för exportföretagen var Tyskland en viktig marknad och att även om man kan tycka att det är tråkigt så var det faktiskt många i Sverige som sympatiserade med Hitler under de här åren.

Och så var det säkert. Stämningen i vissa viktiga kretsar var förmodligen väldigt tyskvänlig, till exempel är historierna om dåvarande kungens sympatier talande. Men det är knappast något skäl att inte starkt, tydligt, självklart ta ställning för något annat. Att tyskvänlighet normaliserats betyder inte att Hitler ska få hållas. Att svenska företag vill fortsätta tjäna pengar är inget argument för undfallenhet mot nazister. Men det var precis det som hände. Hitler föll men Sverige kan inte på något sätt vara med och ta åt sig av äran.

Min frustration var alltså stor för 25 år sedan. Men sen föll muren och svårigheterna att dela upp världen i ont och gott har blivit större. Socialdemokraternas och Sveriges skuld från andra världskriget finns kvar, men vi är av med både Hitler och det kommunistiska östeuropa. USA har under en tid slitit för att utse araberna till världens fiender, men genomtänkta människor genomskådar enkelt sådana försök.

Däremot finns det märkligt nog nazister kvar. Det finns fortfarande de som driver linjen om människors olika värde och ser blandningen av människor som det stora hotet mot mänskligheten. Och det är inte ens nödvändigt att sätta rasistetiketten på Sverigedemokraterna för att inse problemet med hur vi i Sverige i dag har svårt att förhålla oss till det. Några aktuella exempel:

I går var det första maj, arbetarrörelsens klassiska festdag. En del andra partier har genom åren försökt att inkräkta på den dagen, till exempel försöker sedan några år kristdemokraterna på ett historielöst sätt låta sina värderingar dominera i Uppsala just på första maj. Men rekordet alla kategorier var när man nu i Jönköping än en gång tillät en nazistgrupp som heter Svenskarnas parti att genomföra en demonstration. Alltså samtidigt som socialdemokrater och andra vänsterorganisationer hyllar rösträtt, allas lika värde, frihet jämlikhet och solidaritet. Det är liksom inte ok. Men polisen kallar sig färgblind (neutral), inget är rätt, inget är fel, alla ska få säga vad de vill. Och på något sätt lyckas man legitimera nazistiska åsikter. Framför allt eftersom det verkar så otroligt svårt att våga ta ställning. I media är demonstranterna ”höger” och motdemonstranterna således ”vänster”. Och man skapar en balans där medmänsklighet, solidaritet och empati i ena vågskålen väger lika som terror, folkmord och utrensning i den andra. Nazisternas rätt att hata kan dessutom i Dagens Nyheter bli viktigare än alla oss andras rätt att säga ifrån.

Ett annat exempel på hur extrema åsikter förskjuts mot det normala hämtar vi från Skånes Universitetssjukhus där ledningen förbjudit personalen att bära knappar med antirasistiska budskap. ”Även den som har rasistiska åsikter måste kunna känna att han eller hon får samma vård som alla andra”, säger sjukhuschefen Jan Eriksson och menar alltså att den åsikten är precis lika rimlig som alla andra. Att bära rosa bandet mot bröstcancer är ok, men att vara mot rasism är kontroversiellt, konstigt, extremt.

Och det är tydligen här vi är i dag, exemplen är många fler. Rasism är en åsikt bland andra, att alldeles för många svenskar vill ha Sverigedemokraterna i riksdagen betyder att vi inte längre ska tycka att de har fel. Och om Hitler kom och invaderade oss i dag skulle vi vara tvungna att erkänna att vi inget lärt, att allt skulle bli som förra gången. För han var väl demokratiskt vald? Och visst har man rätt att tycka vad man vill?

Men demokrati är inte bara att låta alla tycka vad man vill, det stannar liksom inte där. Demokrati innebär också din förbannade skyldighet att säga ifrån, att inse att din åsikt är den som kan förändra. Om du håller tyst struntar du i ditt demokratiska ansvar, du låter de med högre röster bestämma. Och det som händer nu är att de som, med förmodligen all god vilja i världen, låter nazisterna än en gång sprida sig tror de gör något bra. Men det finns ingen objektivitet mellan ont och gott. Den som försöker vara neutral kommer alltid att vara en del av den onda sidan. De som är det förstår det kanske inte och kommer nog aldrig att erkänna det heller, inte ens i historiens ljus. Men vi har alldeles för tydliga historiska exempel att lära oss av, vi måste lära oss att det viktigaste vi kan göra för demokratin, för oss själva, är att säga ifrån.

You can leave a response, or trackback from your own site.

Leave a Reply