Carl Fredrik Johansson

En tradition i mitt anspråkslösa liv är att varje år tillbringa några arbetsdagar i Visby under Almedalsveckan. Första gången jag gjorde det var nog 1991 då jag lyckats övertyga min chef på tidningen Nya Norrland, där jag var sommarvikarie på ledarsidan, att det var lika bra att jag åkte till Visby några dagar ”eftersom det är det som händer där som jag tänker skriva om”. Resa och boende fick jag lösa på något sätt, och jag fick med mig en tung väska, som innehöll en slags dator. Eller egentligen ett tangentbord och ett litet fönster där man kunde se ungefär 50 tecken. Dessutom var det plats för att lägga en telefonlur där, och när jag skulle skicka hem dagens texter så ringde jag ett nummer på en vanlig telefon, väntade på ett pip i luren, la telefonluren i klykan i min väska, tryckte på en knapp och vips! Så cutting edge har jag nog varken känt mig förr eller senare.

De kommande två somrarna tillbringade jag också på ledarredaktioner, en gång till på Nya Norrland i Härnösand och sen på Piteå-Tidningen, och lyckades båda gångerna hitta något sätt att ta mig till Visby.

På den tiden var Almedalsveckan självklart något helt annat än i dag. Det var partierna som dominerade, med tal på kvällen och kanske till och med något seminarium. LO var där, SAF likaså och kanske ytterligare några organisationer. Men mycket mer än så var det inte. Och det var socialdemokraterna som liksom ”ägde” veckan, eftersom den på informellt ansågs uppfunnen av Olof Palme. Detta tog sig bland annat uttryck i att de först valde vilken dag de ville hålla tal (alltid onsdag) och sen fick de andra partierna dela upp övriga dagar mellan sig.

Talen var verkligen huvudpunkten, och nästan det enda som förmedlades till fastlandet. Nästan alltid var det partiledaren, även om Ingvar Carlsson de första åren efter Olof Palmes död undvek just Almedalen med sina tal och istället höll dem vid gravarna utanför ringmuren. Liksom Stefan Löfven så verkade inte Göran Persson vara helt förtjusta i Almedalsveckan. De dök upp när det var valår, men annars lämnade de gärna över uppdraget till någon annan. Till exempel fick Thomas Östros uppdraget år 2000, året då det för övrigt regnade så extremt mycket att Östros bjöd upp hela publiken på scen så vi kunde stå under tak.

Socialdemokraternas stora event under många, många år var den omtalade journalistmiddagen, som alla på olika sätt ansträngde sig för att komma med på. Det var den enda festen värd att tala om under Almedalsveckan, och man bjöd journalisterna på god mat och generöst med dryck. Det var alltid några som lyckats smita in trots att de inte var journalister (de hävdade att de representerade någon närradiostation eller liknande) men annars var detta Sveriges främsta politiska journalister som lät sig bjudas friskt.

Det brukade också vara en del extravaganta inslag på den middagen. Ett år kördes en flygel upp på Högklint söder om Visby och när journalisterna i buss anländer dit för en fördrink sitter finansminister Erik Åsbrink vid tangenterna och underhåller. Ett annat år hade man bokat medeltidskrogen Clematis där den tidstypiska maten åts med händerna. Möjligen hade partifolket inte samma koll som i dag, eftersom en ung spoling som jag då lyckades hamnade bredvid Ingvar Carlsson, men vi hade det väldigt trevligt när vi beskådade underhållningen som bland annat bestod i sång och eldslukning med de från Disneyklubben kända ungdomsstjärnorna Eva Röse och Alice Bah.

De andra partierna var väl avundsjuka på detta arrangemang kan man tänka, ett år när middagen hölls på Lindgården på Strandgatan försökte till exempel Vänsterpartiets Gudrun Schyman komma in för att ”prata lite med Ingvar Carlsson”. Men den charmerande Jan O Karlsson skickades då snabbt fram för att artigt berätta för Schyman att hon helt enkelt inte var välkommen.

Under några år i mitten på 90-talet lyckades jag inte komma på några professionella skäl att åka till Almedalsveckan, men när jag 1998 var informationschef på Industrifacket övertygade jag dem om att det var självklart att de skulle ordna ett seminarium. Min chef från Nya Norrland Per Åhlström hade skrivit boken ”I egna händer” om hur de anställda borde vara med och äga företag och det var då ett både aktuellt och intressant ämne, som passade Industrifacket. Jag anlitade Greger Hatt som moderator och i panelen, förutom Per Åhlström, satt Industrifackets ordförande Arne Lökken samt chefsekonomen på ABN Amro bank, det unga stjärnskottet Anders E Borg.

Jag var så nervös för att ingen skulle komma och lyssna, för även om ämnet var intressant så var det liksom inte så mycket folk i Visby på den tiden. Det var ju dessutom bara ett 30-tal seminarier med i programmet om jag kommer ihåg rätt och alla försökte placera sin aktivitet så att den inte krockade med någon annan. Men vi fyllde ett klassrum på högskolan, samtalet var bra och alla var nöjda. När jag pratade med Anders Borg (då hade han tagit bort ”E”) några år senare berättade han att han var väldigt nöjd med sin insats under det seminariet eftersom han ansåg sig ha pratat ur facket att spekulera bort medlemmarnas pengar.

Efter det seminariet fick jag så klart blodad tand och har varje år sedan dess varit med och arrangerat olika typer av aktiviteter. År 2003 var jag till exempel konsult åt Apoteket AB och lyckades övertyga dem att de så klart borde vara med under Almedalsveckan. Att ett företag skulle vara det var då långt ifrån självklart. Faktiskt var Föreningssparbanken (nuvarande Swedbank) då det enda företag som regelbundet var med, och Apoteket skulle bli nummer två. Stefan Carlsson som var VD tyckte dock att man platsade i den politiska miljön och tillsammans med Andreas Rosenlund snodde jag ihop ett ganska bra seminarium om jag får säga det själv. Av något skäl som jag inte kommer ihåg (förmodligen var det Stefan Carlsson som liksom fick en idé) skulle det samarrangeras med Vårdförbundet och dessutom skulle LFN (Läkemedelsförmånsnämnden) som just hade bildats också med på ett hörn. Det blev hursomhelst väldigt bra och vi hade skrivit en ambitiös rapport om läkemedelsanvändning.

Och så har standardformeln för ett seriöst seminarium sett ut sedan dess. Ett gediget underlag, en aktuell politisk fråga, kanske en artikel på DN-debatt och sen ett panelsamtal med (ofta lite för många) representanter för olika ståndpunkter och kunskaper. Men även ”lättare” arrangemang har tagit plats, det som jag själv har tyckt mest om att vara en del av är debatt-SM, som Daniel Färm uppfann en gång, och som jag har fått vara med och utveckla.

I dag är det ju mer regel än undantag att det är företag som är arrangörer under Almedalsveckan och journalisterna försöker nog hålla sig på armlängds avstånd från de politiker de ska bevaka. Mediehusen är ju också bland de största arrangörerna numera, och de förändringarna är det regelbundet gnäll kring. ”Det var bättre förr”, ungefär. Och ”snart är Almedalsveckan slut som företeelse”. Att det är 3000 programpunkter istället för 300 eller 30 tas som bevis på att det har blivit ett överflöd som väl ingen kan ta till sig. Och numera, gud bevars, lägger man ju till och med aktiviteter som krockar med partiledartalen.

Men jag håller inte med alls. Almedalsveckan har en unik anarkistisk grund, alla får fixa vilka arrangemang de vill och alla är välkomna på alla samtal. I det officiella programmet samsas storföretag och organisationer med små enfrågerörelser. Och även om toppolitikerna är mer svåråtkomliga än förr (då satt exempelvis Lars Werner allt som oftast fastnaglad på hörnbordet på Frihetens uteservering och pratade gärna med vem som än kom förbi) så är de mer tillgängliga under Almedalsveckan än någon annan gång på året. Och även om mediernas extrema budgetar och stora genomslag ser ut att vara allt som händer under veckan så är det enormt mycket fler högkvalitativa samtal och möten mellan ideella organisationer, experter och andra än det var på den tiden Almedalsveckan ansågs vara ”bra”.

Självklart är det en del saker som kunde vara bättre, till exempel har de centrala hotellen höjt priserna till en parodisk nivå just under Almedalsveckan. Deras signal är att den här veckan inte är till för alla, men istället hittar deltagare på kreativa lösningar med cyklar, samboende och annat för att ändå komma hit. En annan sak är att det är fler ”slutna” övningar än tidigare. Samt fler interna. Och visst finns det ett romantiskt skimmer över en tid då den här veckan var överskådlig och man nästan kunde hinna med varenda bjuden aktivitet. I dag är en del branscher/politiska frågor (vård, läkemedel, miljö osv.) så stora att bara de aktiviteter som ryms inom just det området är tillräckligt många för att fylla veckan. Och är man mitt i en sådan miljö missar man så klart en massa saker som händer inom andra områden. Men som sagt, det är bara ett problem för den som tycker att det är bättre om färre personer är en del av den här veckan.

I år är första året någonsin som jag är i Visby under Almedalsveckan utan att arbeta. Det känns lite konstigt, men jag tänkte prova att gå på några seminarier själv den här gången. Lära mig lite. Lyssna på ett samtal mellan personer som kan saker. Få lite inspiration i någon fråga jag inte vet så mycket om. Det är bara att öppna en dörr du passerar i Visby den här veckan, eller glida in på en gård. Där pågår nästa tveklöst ett engagerat samtal om hur man ska göra världen bättre.

Du borde också åka hit, är du bara det minsta intresserad av samhällsfrågor finns ingen bättre plats att vara på.