Carl Fredrik Johansson

Skriver ibland om sånt som är viktigt för mig

Lite perspektiv på Almedalsveckan

En tradition i mitt anspråkslösa liv är att varje år tillbringa några arbetsdagar i Visby under Almedalsveckan. Första gången jag gjorde det var nog 1991 då jag lyckats övertyga min chef på tidningen Nya Norrland, där jag var sommarvikarie på ledarsidan, att det var lika bra att jag åkte till Visby några dagar ”eftersom det är det som händer där som jag tänker skriva om”. Resa och boende fick jag lösa på något sätt, och jag fick med mig en tung väska, som innehöll en slags dator. Eller egentligen ett tangentbord och ett litet fönster där man kunde se ungefär 50 tecken. Dessutom var det plats för att lägga en telefonlur där, och när jag skulle skicka hem dagens texter så ringde jag ett nummer på en vanlig telefon, väntade på ett pip i luren, la telefonluren i klykan i min väska, tryckte på en knapp och vips! Så cutting edge har jag nog varken känt mig förr eller senare.

De kommande två somrarna tillbringade jag också på ledarredaktioner, en gång till på Nya Norrland i Härnösand och sen på Piteå-Tidningen, och lyckades båda gångerna hitta något sätt att ta mig till Visby.

På den tiden var Almedalsveckan självklart något helt annat än i dag. Det var partierna som dominerade, med tal på kvällen och kanske till och med något seminarium. LO var där, SAF likaså och kanske ytterligare några organisationer. Men mycket mer än så var det inte. Och det var socialdemokraterna som liksom ”ägde” veckan, eftersom den på informellt ansågs uppfunnen av Olof Palme. Detta tog sig bland annat uttryck i att de först valde vilken dag de ville hålla tal (alltid onsdag) och sen fick de andra partierna dela upp övriga dagar mellan sig.

Talen var verkligen huvudpunkten, och nästan det enda som förmedlades till fastlandet. Nästan alltid var det partiledaren, även om Ingvar Carlsson de första åren efter Olof Palmes död undvek just Almedalen med sina tal och istället höll dem vid gravarna utanför ringmuren. Liksom Stefan Löfven så verkade inte Göran Persson vara helt förtjusta i Almedalsveckan. De dök upp när det var valår, men annars lämnade de gärna över uppdraget till någon annan. Till exempel fick Thomas Östros uppdraget år 2000, året då det för övrigt regnade så extremt mycket att Östros bjöd upp hela publiken på scen så vi kunde stå under tak.

Socialdemokraternas stora event under många, många år var den omtalade journalistmiddagen, som alla på olika sätt ansträngde sig för att komma med på. Det var den enda festen värd att tala om under Almedalsveckan, och man bjöd journalisterna på god mat och generöst med dryck. Det var alltid några som lyckats smita in trots att de inte var journalister (de hävdade att de representerade någon närradiostation eller liknande) men annars var detta Sveriges främsta politiska journalister som lät sig bjudas friskt.

Det brukade också vara en del extravaganta inslag på den middagen. Ett år kördes en flygel upp på Högklint söder om Visby och när journalisterna i buss anländer dit för en fördrink sitter finansminister Erik Åsbrink vid tangenterna och underhåller. Ett annat år hade man bokat medeltidskrogen Clematis där den tidstypiska maten åts med händerna. Möjligen hade partifolket inte samma koll som i dag, eftersom en ung spoling som jag då lyckades hamnade bredvid Ingvar Carlsson, men vi hade det väldigt trevligt när vi beskådade underhållningen som bland annat bestod i sång och eldslukning med de från Disneyklubben kända ungdomsstjärnorna Eva Röse och Alice Bah.

De andra partierna var väl avundsjuka på detta arrangemang kan man tänka, ett år när middagen hölls på Lindgården på Strandgatan försökte till exempel Vänsterpartiets Gudrun Schyman komma in för att ”prata lite med Ingvar Carlsson”. Men den charmerande Jan O Karlsson skickades då snabbt fram för att artigt berätta för Schyman att hon helt enkelt inte var välkommen.

Under några år i mitten på 90-talet lyckades jag inte komma på några professionella skäl att åka till Almedalsveckan, men när jag 1998 var informationschef på Industrifacket övertygade jag dem om att det var självklart att de skulle ordna ett seminarium. Min chef från Nya Norrland Per Åhlström hade skrivit boken ”I egna händer” om hur de anställda borde vara med och äga företag och det var då ett både aktuellt och intressant ämne, som passade Industrifacket. Jag anlitade Greger Hatt som moderator och i panelen, förutom Per Åhlström, satt Industrifackets ordförande Arne Lökken samt chefsekonomen på ABN Amro bank, det unga stjärnskottet Anders E Borg.

Jag var så nervös för att ingen skulle komma och lyssna, för även om ämnet var intressant så var det liksom inte så mycket folk i Visby på den tiden. Det var ju dessutom bara ett 30-tal seminarier med i programmet om jag kommer ihåg rätt och alla försökte placera sin aktivitet så att den inte krockade med någon annan. Men vi fyllde ett klassrum på högskolan, samtalet var bra och alla var nöjda. När jag pratade med Anders Borg (då hade han tagit bort ”E”) några år senare berättade han att han var väldigt nöjd med sin insats under det seminariet eftersom han ansåg sig ha pratat ur facket att spekulera bort medlemmarnas pengar.

Efter det seminariet fick jag så klart blodad tand och har varje år sedan dess varit med och arrangerat olika typer av aktiviteter. År 2003 var jag till exempel konsult åt Apoteket AB och lyckades övertyga dem att de så klart borde vara med under Almedalsveckan. Att ett företag skulle vara det var då långt ifrån självklart. Faktiskt var Föreningssparbanken (nuvarande Swedbank) då det enda företag som regelbundet var med, och Apoteket skulle bli nummer två. Stefan Carlsson som var VD tyckte dock att man platsade i den politiska miljön och tillsammans med Andreas Rosenlund snodde jag ihop ett ganska bra seminarium om jag får säga det själv. Av något skäl som jag inte kommer ihåg (förmodligen var det Stefan Carlsson som liksom fick en idé) skulle det samarrangeras med Vårdförbundet och dessutom skulle LFN (Läkemedelsförmånsnämnden) som just hade bildats också med på ett hörn. Det blev hursomhelst väldigt bra och vi hade skrivit en ambitiös rapport om läkemedelsanvändning.

Och så har standardformeln för ett seriöst seminarium sett ut sedan dess. Ett gediget underlag, en aktuell politisk fråga, kanske en artikel på DN-debatt och sen ett panelsamtal med (ofta lite för många) representanter för olika ståndpunkter och kunskaper. Men även ”lättare” arrangemang har tagit plats, det som jag själv har tyckt mest om att vara en del av är debatt-SM, som Daniel Färm uppfann en gång, och som jag har fått vara med och utveckla.

I dag är det ju mer regel än undantag att det är företag som är arrangörer under Almedalsveckan och journalisterna försöker nog hålla sig på armlängds avstånd från de politiker de ska bevaka. Mediehusen är ju också bland de största arrangörerna numera, och de förändringarna är det regelbundet gnäll kring. ”Det var bättre förr”, ungefär. Och ”snart är Almedalsveckan slut som företeelse”. Att det är 3000 programpunkter istället för 300 eller 30 tas som bevis på att det har blivit ett överflöd som väl ingen kan ta till sig. Och numera, gud bevars, lägger man ju till och med aktiviteter som krockar med partiledartalen.

Men jag håller inte med alls. Almedalsveckan har en unik anarkistisk grund, alla får fixa vilka arrangemang de vill och alla är välkomna på alla samtal. I det officiella programmet samsas storföretag och organisationer med små enfrågerörelser. Och även om toppolitikerna är mer svåråtkomliga än förr (då satt exempelvis Lars Werner allt som oftast fastnaglad på hörnbordet på Frihetens uteservering och pratade gärna med vem som än kom förbi) så är de mer tillgängliga under Almedalsveckan än någon annan gång på året. Och även om mediernas extrema budgetar och stora genomslag ser ut att vara allt som händer under veckan så är det enormt mycket fler högkvalitativa samtal och möten mellan ideella organisationer, experter och andra än det var på den tiden Almedalsveckan ansågs vara ”bra”.

Självklart är det en del saker som kunde vara bättre, till exempel har de centrala hotellen höjt priserna till en parodisk nivå just under Almedalsveckan. Deras signal är att den här veckan inte är till för alla, men istället hittar deltagare på kreativa lösningar med cyklar, samboende och annat för att ändå komma hit. En annan sak är att det är fler ”slutna” övningar än tidigare. Samt fler interna. Och visst finns det ett romantiskt skimmer över en tid då den här veckan var överskådlig och man nästan kunde hinna med varenda bjuden aktivitet. I dag är en del branscher/politiska frågor (vård, läkemedel, miljö osv.) så stora att bara de aktiviteter som ryms inom just det området är tillräckligt många för att fylla veckan. Och är man mitt i en sådan miljö missar man så klart en massa saker som händer inom andra områden. Men som sagt, det är bara ett problem för den som tycker att det är bättre om färre personer är en del av den här veckan.

I år är första året någonsin som jag är i Visby under Almedalsveckan utan att arbeta. Det känns lite konstigt, men jag tänkte prova att gå på några seminarier själv den här gången. Lära mig lite. Lyssna på ett samtal mellan personer som kan saker. Få lite inspiration i någon fråga jag inte vet så mycket om. Det är bara att öppna en dörr du passerar i Visby den här veckan, eller glida in på en gård. Där pågår nästa tveklöst ett engagerat samtal om hur man ska göra världen bättre.

Du borde också åka hit, är du bara det minsta intresserad av samhällsfrågor finns ingen bättre plats att vara på.

Schack gör barn smartare

Schack gör ju barn smartare, det vet väl alla. Det har jag skrivit om.

Varför får man inte bo var man vill?

Sverigedemokraterna vill att valet den 22 mars ska handla om ”massinvandringen”. Värderingen i det ordet går inte att missa, de gillar inte att det kommer för många människor och flyttar till Sverige. De är helt enkelt emot invandring, av princip. Men vi är många som tycker annorlunda. Av flera olika skäl.

Ett av de vanligaste argumenten handlar om synen på flyktingar. Att den som flyr från krig eller förföljelse, och står och knackar på vår dörr, självklart ska beredas plats hos oss. Vi har lovat FN att ta emot en viss mängd (kvotflyktingar) men även andra som är flyktingar är välkomna. Men den delikata frågan är om den som säger sig vara flykting verkligen är det? Ljuger hen? Det måste självklart utredas och en stor del av Migrationsverkets personal jobbar stenhårt och målmedvetet för att avslöja alla blottor i den asylsökandes berättelse. Och hjälp får de också, av rasister och andra som använder sin energi till att misstänkliggöra de asylsökande. Men om Migrationsverket ändå kommer fram till att du bara berättat sanningen och har goda skäl, då är du trots allt välkommen.

Men sen finns det en annan ståndpunkt, som många som argumenterar mot Sverigedemokraterna använder. Nämligen att Sverige blir ett roligare och bättre land att leva i om människorna som bor här är olika, kommer från olika ställen, och bidrar med olika erfarenheter till vårt gemensamma. Har man den åsikten brukar man självklart försvara rätten att komma hit som flykting, men i grunden handlar då invandringen om att skapa ett spännande, modernt, mångkulturellt samhälle.

En del debattörer drar det så långt som att börja räkna på invandringen. Vi ”tjänar” si eller mycket på alla som kommer hit. Ett barn som föds i Sverige kostar pengar för oss andra i 20 år innan den börjar leverera till det gemensamma, medan en analfabet från Somalia bara behöver 7-8 år på sig.

Argument för arbetskraftsinvandring hamnar också här. Vi skulle liksom inte ”klara oss” om det inte flyttade hit dugliga byggnadsarbetare, ambitiösa restauratörer, personal till äldrevården eller människor med någon annan yrkeskunskap som det just nu är brist på.

Säkert stämmer de kalkylerna. Och visst håller jag personligen med om att Sverige skulle bli otroligt mycket tråkigare om alla som bodde här hade exakt samma bakgrund. Men är det inte lite märkligt att göra andra människors livsval till instrument för vår lycka eller ekonomiska framgång? Är de bara välkomna till Sverige om de levererar god mat, ny musik och 60 timmars arbetsveckor?

De flesta av oss som växt upp i Sverige anser det nog ganska rimligt att vi kan åka var vi vill. På semester till vilket hörn av världen som helst, som utbytesstudent till någon skola långt hemifrån eller, om vi skulle få ett coolt jobberbjudande eller bli kära i någon från en annan kontinent, då antar jag att vi skulle kunna tänka oss att flytta permanent till ett annat land. Och varför skulle vi inte få göra det?

För det är precis det som det handlar om. Din och min rätt att själv få bestämma var vi vill bo, leva, arbeta, studera eller vad vi nu vill ägna oss åt. Helt oavsett om vi är ”lönsamma” för någon annan, bedöms bidra till kulturen på den plats vi bosätter oss eller, för all del, helt oavsett om vi är förföljda eller inte.

I Kumla bor i dag en 16-årig kille som kommit till Sverige för ett par år sedan, utan sina föräldrar. Migrationsverket slår nu knut på sig själva, ägnar många, många timmar åt att övertyga sig själva om hans skäl att stanna här inte är tillräckliga. Språkexperter är inkallade, jurister har arbetat, handläggare svettats och polisen står beredd om man till slut kommer fram till att han inte är välkommen.

De följer säkert lagen. Så klart de gör. Men lagen bygger på idén att Sverige är för litet för att han självklart ska få plats. Att det kan vara bättre för oss som redan bor här att han inte får följa sin dröm och leva tillsammans med oss. Vad är det som tar oss rätten att ta den typen av beslut över honom? Vad är det som gör att vi anser oss ha företräde till just den här platsen? Att de som råkar vara födda någon annanstans ska hålla sig där? Varför blir Sverige ett bättre land av att han tvingas åka härifrån?

Alla välmenande skäl till att fler människor borde ges plats i Sverige i all ära. Men det räcker med att lita på idén att var och en klarar av att ta beslut om sitt eget liv på egen hand. Om vad de vill läsa, lyssna på, tycka, jobba med, vem de vill älska. Och var de vill leva. Att det dessutom blir bra för oss som bor i Sverige om fler väljer att leva med oss är bara en trevlig bonus.

Hitler, Chaplin och socialdemokraterna i Sverige

För ganska precis 25 år sedan hade jag en väldigt bra idé till en artikel. Det var i slutet på 80-talet, Berlinmuren hade inte fallit än och världen var i praktiken uppdelad i ont och gott. I Sovjet hade Michail Gorbatjov lett landet några år och det var ganska hoppingivande, även om ingen på allvar kunde tro att den kommunistiska eran skulle vara över om bara något år. Det var lätt att se att de kommunistiska länderna var de onda, att deras sätt att stänga in, förtrycka och styra de som bodde där var omänskligt. Friheten i tanke och handling var det goda alternativet, i dag är det svårt att förklara för barnen att den motsättning var på riktigt.

En av de saker jag gick omkring och var upprörd över under den här tiden (och som jag i viss mån fortfarande har med mig) är hur Sverige betedde sig under andra världskriget. Det kan väl inte gå att se på den tiden på annat sätt än att Adolf Hitler var djävulen, den som borde bekämpas. Men Sverige valde inte sida, Sverige valde inte att delta i kampen mot Hitler. Vi kallade oss ”neutrala”, vi tog inte ställning.

Man kan fundera på vad som skulle hänt om alla hade betett sig som Sverige. Om England, USA, Sovjet och alla andra allierade inte hade allierat sig utan varit neutrala. Ingen hade hjälpt någon annan och Hitler hade tagit land efter land. Vilket Europa hade vi levt i idag då?

Men så var det ju inte. De flesta av världens länder insåg vem som borde bekämpas och gjorde det också. Hitlers Tyskland klarade inte av det kraftfulla motstånd som så många andra länder gav och dukade också under så småningom.

Sverige var dock knappast en del av detta. Alldeles för många exempel finns på att Sverige inte vara var neutralt utan också på olika sätt stödde nazi-Tyskland. Det mest iögonenfallande exemplet är väl den tyska division Engelbrecht som med svenskt tillstånd och svensk bevakning transporterades på över 100 tåg från Norge till Finland. Men transittrafiken Tyskland-Norge (mer än två miljoner resor!), exporten av malm till Tysklands vapenindustri och kraven på tyskvänlighet i exempelvis idrottsutbyte visar på att neutraliteten kan beskrivas i bästa fall som undfallenhet, i sämsta som rent nazistöd.

Anledningen att jag tänkte skriva en artikel för just 25 år sedan är att det då var ett intressant 100 års-”jubileum”. Det var för det första 100 år sedan Hitler föddes, den 20 april 1889. Och en annan som föddes nästan exakt samtidigt (den 16 april samma år) var Charlie Chaplin. Hans avsky för Hitler och nazismen var monumental och hans film The Great Dictator var en komisk, men superskarp uppgörelse med Tyskland. Chaplin var både regissör och spelade huvudrollen i filmen som hade premiär 1940. Självklart förbjöds den att visas i Tyskland, men efter påtryckningar så stoppades den också i Sverige. Den socialdemokratiskt ledda regeringen lydde nazisterna och såg till så att svenska folket inte fick skratta åt Hitler.

Som en märklig slump föddes även det svenska socialdemokratiska partiet nästan exakt samtidigt som Hitler och Chaplin. Det datum som är satt som bildandedatum är den 23 april 1889, och det var deras partiledare Per-Albin Hansson som ledde Sverige under krigsåren. Jag tyckte att det var en jäkligt bra ingång på en artikel, att de här tre föddes nästan samtidigt och sen ”förenades” de under andra världskriget när Hitler sökte världsherravälde, Chaplin gjorde vad han kunde för att få världen att skratta åt diktatorn, men socialdemokraterna i Sverige såg till så att Chaplins bild inte hade en chans att nå fram.

Det som upprörde mig då och fortfarande gör mig arg är att man inte vågade ta ställning till vad som är rätt och fel, vad som är ont och gott. Men varje gång jag i socialdemokratiska sammanhang försökt att lyfta frågan om hur problematiskt det är med neutraliteten som norm har ett av de vanligare svaren handlat om tidsandan. Att vi i dag inte kan begripa hur stämningen i Sverige var i slutet på 30-talet, att det tyska ansågs vara något positivt, att många svenskar talade tyska, för exportföretagen var Tyskland en viktig marknad och att även om man kan tycka att det är tråkigt så var det faktiskt många i Sverige som sympatiserade med Hitler under de här åren.

Och så var det säkert. Stämningen i vissa viktiga kretsar var förmodligen väldigt tyskvänlig, till exempel är historierna om dåvarande kungens sympatier talande. Men det är knappast något skäl att inte starkt, tydligt, självklart ta ställning för något annat. Att tyskvänlighet normaliserats betyder inte att Hitler ska få hållas. Att svenska företag vill fortsätta tjäna pengar är inget argument för undfallenhet mot nazister. Men det var precis det som hände. Hitler föll men Sverige kan inte på något sätt vara med och ta åt sig av äran.

Min frustration var alltså stor för 25 år sedan. Men sen föll muren och svårigheterna att dela upp världen i ont och gott har blivit större. Socialdemokraternas och Sveriges skuld från andra världskriget finns kvar, men vi är av med både Hitler och det kommunistiska östeuropa. USA har under en tid slitit för att utse araberna till världens fiender, men genomtänkta människor genomskådar enkelt sådana försök.

Däremot finns det märkligt nog nazister kvar. Det finns fortfarande de som driver linjen om människors olika värde och ser blandningen av människor som det stora hotet mot mänskligheten. Och det är inte ens nödvändigt att sätta rasistetiketten på Sverigedemokraterna för att inse problemet med hur vi i Sverige i dag har svårt att förhålla oss till det. Några aktuella exempel:

I går var det första maj, arbetarrörelsens klassiska festdag. En del andra partier har genom åren försökt att inkräkta på den dagen, till exempel försöker sedan några år kristdemokraterna på ett historielöst sätt låta sina värderingar dominera i Uppsala just på första maj. Men rekordet alla kategorier var när man nu i Jönköping än en gång tillät en nazistgrupp som heter Svenskarnas parti att genomföra en demonstration. Alltså samtidigt som socialdemokrater och andra vänsterorganisationer hyllar rösträtt, allas lika värde, frihet jämlikhet och solidaritet. Det är liksom inte ok. Men polisen kallar sig färgblind (neutral), inget är rätt, inget är fel, alla ska få säga vad de vill. Och på något sätt lyckas man legitimera nazistiska åsikter. Framför allt eftersom det verkar så otroligt svårt att våga ta ställning. I media är demonstranterna ”höger” och motdemonstranterna således ”vänster”. Och man skapar en balans där medmänsklighet, solidaritet och empati i ena vågskålen väger lika som terror, folkmord och utrensning i den andra. Nazisternas rätt att hata kan dessutom i Dagens Nyheter bli viktigare än alla oss andras rätt att säga ifrån.

Ett annat exempel på hur extrema åsikter förskjuts mot det normala hämtar vi från Skånes Universitetssjukhus där ledningen förbjudit personalen att bära knappar med antirasistiska budskap. ”Även den som har rasistiska åsikter måste kunna känna att han eller hon får samma vård som alla andra”, säger sjukhuschefen Jan Eriksson och menar alltså att den åsikten är precis lika rimlig som alla andra. Att bära rosa bandet mot bröstcancer är ok, men att vara mot rasism är kontroversiellt, konstigt, extremt.

Och det är tydligen här vi är i dag, exemplen är många fler. Rasism är en åsikt bland andra, att alldeles för många svenskar vill ha Sverigedemokraterna i riksdagen betyder att vi inte längre ska tycka att de har fel. Och om Hitler kom och invaderade oss i dag skulle vi vara tvungna att erkänna att vi inget lärt, att allt skulle bli som förra gången. För han var väl demokratiskt vald? Och visst har man rätt att tycka vad man vill?

Men demokrati är inte bara att låta alla tycka vad man vill, det stannar liksom inte där. Demokrati innebär också din förbannade skyldighet att säga ifrån, att inse att din åsikt är den som kan förändra. Om du håller tyst struntar du i ditt demokratiska ansvar, du låter de med högre röster bestämma. Och det som händer nu är att de som, med förmodligen all god vilja i världen, låter nazisterna än en gång sprida sig tror de gör något bra. Men det finns ingen objektivitet mellan ont och gott. Den som försöker vara neutral kommer alltid att vara en del av den onda sidan. De som är det förstår det kanske inte och kommer nog aldrig att erkänna det heller, inte ens i historiens ljus. Men vi har alldeles för tydliga historiska exempel att lära oss av, vi måste lära oss att det viktigaste vi kan göra för demokratin, för oss själva, är att säga ifrån.

Schack i skolan

Jag har skrivit en liten grej tillsammans med Jesper Hall och Lars Holmstrand om att schack passar bra i klassrummet: http://debatt.svt.se/2013/11/09/dags-att-slappa-in-schack-i-klassrummen/.

Om kungen, Sofia Arkelsten och journalister utan koll

Diskussionen om kungens eventuella otrohet har nu avtagit och nästan tystnat. Visserligen krusar ytan lite med opinionsundersökningar som tycker att det är dags för Victoria att ta hans plats, men i princip är det över.

Det är lätt att moralisera över kungen och hans entourage och deras kvinnosyn, och visst kan man förstå att hyenorna går igång (kanske finns det ytterligare någon liten prinsessa där ute någonstans?).

Men det som mediebehandlingen av boken Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken framför allt visar är att journalisterna tappat förmågan att skilja stort från smått, viktigt från snaskigt. För det har i åratal talats om att kungen borde granskas. Men det var nog knappast hans sexliv som avsågs. Eller hans eventuella fylleslag.

Den journalist som kommit över källor som visar att kungen är som folk är mest (i sängen och i baren åtminstone) vill självklart publicera, men att alla andra tidningar bara klarar av att åstadkomma exakt samma nyheter, visserligen några med egna tafatta försök till vinklingar, är journalistiskt fattigt.

Självständiga journalister borde naturligtvis satsa på en rejäl granskning av hur kungen och hans familj utövar sin makt, hur pengarna används, hur hans vänner (kanske) gynnas och så vidare. Men när nu en genomgång av kungens historia kommer så fastnade den i sprit och snusk. Och ingen klarade av att ta en egen väg efter att bokens sanningar lagts fast, ingen bjöd efter det egentligen på något nytt.

Skriverierna kring moderaternas ganska nytillträdda partisekreterare Sofia Arkelsten illustrerar samma typ av journalistiska förfall. Hon har i flera år varit framträdande miljöpolitiker inom moderaterna, och är som politiskt ansvarig inom regeringens största parti självklart ett påverkansmål för många särintressen.

Kanske ser oljebolagen med särskilt vänliga ögon på just en moderat miljöpolitiker, vad vet jag, men uppenbart är åtminstone att det är i den egenskapen som Arkelsten för två år sedan blev uppvaktad, bjuden på en resa och ett seminarium i Frankrike.

Men då, när Sofia Arkelsten i riksdagen arbetade just med miljöfrågor, och Shell försökte påverka henne att driva klimatfrågorna på de sätt de önskar – var var journalisterna då? Nej, två år senare dyker de upp. När Arkelsten får ett uppdrag som de förstår – partisekreterare för moderaterna – och inte längre ett anonymt, men mäktigt jobb där lagarna stiftas, då ska hon granskas.

Men då är det ju liksom för sent. Då har man missat hela kopplingen mellan Shells vilja att påverka en viktig miljöpolitiker och Arkelstens aningslöshet inför bjudresan. Sakligt sett var det möjligen ett rimligt seminarium för henne i den dåvarande rollen att åka på. Att hon däremot tycker att det är ok att Shell ska betala för att riksdagsledamöter ska sköta sitt jobb är naturligtvis pinsamt (vilka fattiga seminariearrangörer med kloka tankar har Arkelsten struntat i under sina år som miljöpolitiker – se där, ännu ett ämne för journalisterna att undersöka).

Journalisternas läxa är funderingen över vad som hänt om Sofia Arkelsten inte blivit utnämnd till partisekreterare. Hade vi då fått läsa något om Shells bjudresa? Och vad är det som gör att journalister har så svårt att förstå att bjudresor av oljebolag är mycket värre för en miljöpolitiker i riksdagen än en partisekreterare i moderaterna.

Historierna om kungens kvinnor och Arkelstens bjudresa visar faktiskt på ungefär samma sak, att journalister är flockdjur, som inte jagar själv utan följer enstaka ledare (Thomas Sjöberg mfl om kungen, Expressen när det gäller Arkelsten). Sen skriver de kopior av den ursprungliga nyheten på olika kreativa sätt och glömmer totalt bort vilken nyhet de egentligen borde ha tagit fram från första början.

(s) har inte gjort upp med sin historia

En av de viktigaste saker som Mona Sahlin efter sin avgång kan skriva på sitt cv är att hon var en av huvudarkitekterna bakom det rödgröna samarbetet. Det är utan tvekan en milstolpe i svensk politisk historia, att knyta (mp) tydligt till vänstern och att formera ett seriöst regeringsalternativ där inte (s) var ensam herre på täppan.

Efter valet lades dock samarbetet på vänt, vilket applåderades livligt av mången gammal partigängare inom (s). Samarbetet sågs som roten till allt ont och framför allt (v) beskrevs som ett sänke i valet eftersom de ”inte hade gjort upp med sin historia”.

Det finns möjligen skäl att ifrågasätta vänsterpartiets förmåga att kompromissa i en regering, men sympatierna för samarbetets uppbrott handlade nog inte i första hand om det. Istället är det nog socialdemokraterna själva som har svårast att göra upp med sin historia.

Det är främst dessa tre reliker ur historien som (s) behöver ta tag i innan de på allvar kan utmana om makten igen.

Maktfullkomligheten

När socialdemokraterna har styrt Sverige har det varit med utgångspunkt i en historiskt unik maktposition. Under den största delen av tiden har man inte behövt stöd för mer än ett parti i riksdagen, och med vänsterpartiet beroende av ”kamrat 4%-röster” har detta varit lätt att lösa.

De som har suttit i styrande positioner inom (s) under den perioden, vilket är ganska många, tror att detta är normalläget och att de anomalier som inträffat de senaste åren är undantag. Och med en sådan logik är naturligtvis Sahlins vilja att regera ihop med två andra partier ett galet steg i fel riktning.

Men väljarna har straffat (s) under en lång period av år, inte bara i senaste valet. Det är inte en ”starke man”, ännu en Göran Persson som efterfrågas. Alliansens största parti ökade i senaste valet genom att låta de andra partierna dominera valrörelsen. Och väljarna längtar inte efter ett socialdemokratiskt parti som tror att de är störst bäst och vackrast igen.

Ofelbarheten

När moderaterna inledde sin förnyelse var en av de första åtgärderna en artikel på DN-debatt där Fredrik Reinfeldt gjorde upp med partiets egen skattepolitik. Budskapet var ungefär: ”Vår gamla skattepolitik var orättvis och dålig, därför tänker vi om”. De tänkte om, väljarna trodde dem och bytte parti.

Socialdemokraterna skulle behöva visa samma ödmjuka inställning i några centrala frågor för att inte framstå som besserwissrar med huvudet i sanden. Några förslag:

• Att sjuktalen ökat under lång tid är ett misslyckande för vår politik. Vi behöver skapa en ny politik som förenar empati med de sjuka med en politik som gör att fler kan komma tillbaka till arbete.

• Att personer skaffar sig hög utbildning, får högre lön eller startar eget är bra och viktigt. Därför måste vi, istället för att motarbeta detta, bygga en politik som är till både för dem och för de som drömmer om att få det bättre.

• Att klasskillnaderna består och i vissa fall ökar är till största delen vårt fel eftersom vi styrt Sverige under så lång tid. Vi måste därför självkritiskt hitta nya sätt att skapa ett mer jämlikt Sverige.

Förändringsviljan

I det senaste valet belönade väljarna undantagslöst de partier som gjort de största politiska förändringsarbetet.

Moderaterna (+3,8% jämfört med valet 2006) har framgångsrikt gjort upp med bunkermentalitet, gamla konservativa värderingar och lyckats bli ett trovärdigt regeringsparti som till och med har väljarnas förtroende när det gäller att skapa jobb. Miljöpartiet (+2,1%) har bland annat rensat bort det oseriösa EU-hatet, vågat ta en tydlig vänsterposition och blivit ett parti som plötsligt är helt rimligt att se i en regering. Och sverigedemokraterna (+2,8%) har städat ut den grova rasismen, låtit nazister och andra få krypa ut bakvägen och uppenbarat sig som ett mer välorganiserat populistparti än ny demokrati någonsin var.

Under samma tid ägnade sig socialdemokraterna (-4,3%) åt att anklaga moderaterna för att de ”egentligen” ville något helt annat än det de sa. Att de var ”samma gamla moderater” och att man inte skulle lita på deras fagra ord.

Problemet för (s) är att väljarna verkar vara av en helt annan uppfattning. De har i hundratusental sett precis samma saker som socialdemokraterna sett men reagerat annorlunda. De har helt enkelt vågat tro på det de sett, och om (s) ska bli trodda måste de visa förändring, inte bara prata om det.

Enkel medicin? Kanske inte, men (s) kan ju också välja alternativet att drömma sig tillbaka till en tid som inte längre finns, samtidigt som de ser partiet dö sotdöden.  Valet är fritt.