Carl Fredrik Johansson

Skriver ibland om sånt som är viktigt för mig

I dag är det Olivers födelsedag

Oliver fyller 26 år i dag, jag försökte hitta något sätt att gratulera honom men han gick inte att nå. Vi spelade in en grattishälsning från släkten som jag skickade till honom på lite olika sätt, men jag tror inte den kom fram. Jag fick lite senare mot kvällen reda på att han varit psykotisk och aggressiv, slagit sönder en ruta i sin egen lägenhet och hamnat på akuten. Och jag borde väl vara upprörd, förvånad eller något sånt men jag är bara ledsen. För han var självklart påverkad också, kanske droger, kanske alkohol, kanske båda. Och när man är så sjuk som han är så är det så här livet ser ut. Det går ibland långt mellan gångerna, men numera tyvärr inte alls särskilt långt, och det enda jag vet säkert är att det snart kommer att bli likadant igen.

För han blev omplåstrad på akuten och sen hemskickad igen, precis som alla gånger tidigare, precis som jag förstår att alla andra i hans situation också blir. Hem till sin lägenhet som han inte klarar av att bo i, till en vardag som han inte kan hantera, och med personal inom missbruksvård och psykiatri, på serviceboendet och på alla andra platser, som fortsätter låta bli att knacka på hans dörr och istället väntar på att Oliver själv ska formulera för dem vilken hjälp han behöver för att må bra igen.

För tre år sedan fick Oliver diagnoserna autism och adhd, då hade han redan varit drogmissbrukare i många år och utredaren som gav diagnosen sa att det var ett av de värsta exemplen hon sett på någon som inte fått en diagnos tidigare i livet. Hans adhd och autism har ju funnits i honom sen han föddes och när jag nu vet att det är det jag borde ha tittat efter eller frågat efter under alla år av mobbing och annat elände så har jag blandat ilska med förebråelser, varför fattade jag inte det? Men jag har gått igenom det och ut på andra sidan, jag vet att det inte är mitt jobb att begripa att just mitt barns speciella förmågor eller beteenden har ett namn och går att få hjälp med. Men någon borde väl ha fattat något under alla år?

Alla som träffat Oliver förstår att det är en speciell kille. Han är naturligtvis helt underbar, den finaste jag vet, han kan lära mig saker, få mig att tillsammans med honom utforska saker jag inte visste jag ville veta mer om, och göra mig så glad att jag dansar. Men han har varit mobbad i alla år, tvingats sluta i alla idrottslag han varit med i (utom i basketlaget – tack Mannos Nakos för allt du gjorde) och på många sätt har det märkts att han inte är som medelungen. Han pratar hela tiden, har svårt att hålla fokus, vaknar inte på morgonen, är jämt trött, tappar tålamodet för ofta, har svårt att behålla sina kompisar, men i skolan, på BUP eller någon annanstans andas de inte ens tanken att det ens fanns något att utreda. Nej, jag borde inte ha fattat det, jag är bara förälder, men den som ropar på överdiagnosticering fattar inte hur det fungerar på riktigt.

Istället gick åren, han fick möjligheten att misslyckas med en sak efter en annan, vi gjorde allt vi förmådde för att hålla näsan över vattenytan men när han till sist hittade drogerna hade vi ingen chans längre. De gjorde väl att hans problem blev hanterbara, att torktumlaren i huvudet stannade av, inte vet jag. Men för mig blev det vardag att leta efter honom i knarkarkvartar, hantera skuldindrivare och fundera över vad man ska säga på hans begravning.

Hade jag då vetat att Oliver hade adhd och autism hade jag också vetat att det är en kombination av diagnoser som alldeles för ofta leder till missbruk. Men ingen av alla socialarbetare, poliser, läkare eller andra välmenande personer jag mötte under alla de här åren tyckte det fanns skäl att leta efter källan till problemen.

Det är lätt att låta bitter, alla dessa år kunde sett annorlunda ut. Kanske. Nu blev det istället så att även jag gick ner mig, i någon slags medberoende och med alldeles för mycket energi som las på att rädda Olivers liv och att få någon som jag tyckte borde ha som jobb att hjälpa honom att göra vad de ska. Men det fungerade naturligtvis inte.

I dag är missbruket lika illa som någonsin, men vi vet att han har adhd och autism så nästa gång han kommer ut från ett behandlingshem borde man vara bättre på att ge honom det stöd han behöver.

Men en annan sak som jag förtvivlas över, och när jag nu skriver det här är det lika bra att kräkas över allt elände på en gång, är att jag tyvärr inte är säker på att det kommer att spela någon roll. Eftersom Oliver har diagnosen autism har han rätt till stöd enligt LSS, vilket självklart är strålande. Men eftersom det finns en idé om att brukarnas integritet inte ska komprometteras räcker det med att han en gång i affekt säger nej till hjälp för att ingen ens ska besvära sig med att ringa på hans dörr någon enda gång. Man har samma lagstiftning för rullstolsbundna personer med allt förstånd och alla tankar på plats som man har för personer som inte är i närheten av att förstå hur vardagen fungerar eller vad de själva behöver.

Det är inte (bara) drogerna som gör att hjärnan inte fungerar som man vill, men om man tror att en person som inte fungerar i vardagen (och inte gjort det på tio år) ska ha full koll på exakt vilket stöd som behövs om man är missbrukare med autism och adhd (och säkert ptsd och en massa annat bagage också) så tror jag tyvärr att man kommer att bli besviken.

Men det här är en massa ord om saker som jag slutat ägna mig åt. Jag kan slåss mot systemet i resten av mitt liv men det enda jag vet säkert är att jag kommer att förlora. Men Oliver finns kvar, jag tror i alla fall han gör det. Vi har gjort så många härliga saker tillsammans, ni som har barn förstår vad jag menar. Alla vardagsgrejer, vi har lagat mat ihop, planerat semestrar tillsammans, gått på konserter och fotbollsmatcher, rest ihop till fantastiska platser och i mitt huvud finns minnen som smakar, doftar och låter på ett sätt som jag vet att Oliver också varit med om.

Men i dag vet jag inte om han har det kvar. Det är en märklig, spöklik känsla att det mesta av det vi varit med om tillsammans kanske faktiskt har försvunnit för honom. Jag minns själv varenda detalj, hur glad jag varit, hur vi funnit varandra och letat efter varandra, vi har haft så många saker som bara varit våra. Vi har pratat om Arsenals värvningar eller förluster och jag har varit alldeles varm i hela kroppen av att veta vilken kraft han lagt ner på att både ta reda på och känna efter. Och jag har inte behövt spela okunnig, jag har självklart inte någon koll, men min nyfikenhet har aldrig varit spelad, jag har längtat så mycket efter alla de stunder då vi kunnat dela kunskap, historier och känslor. Hans längtan efter fantastiska smaker, vi har lagat hälleflundra med egengjord tandoori och en massa annan härlig mat. Och gått på Michelinkrog i Paris tillsammans, strax innan det var dags att se Sverige spela EM-fotboll. Kanin blev det, fantastiskt gott så klart, men en historia jag nu inte vet om han kommer ihåg.

Jag har själv förskonats från nära anhöriga som drabbats av demens och inte längre kommer ihåg alla de saker man gjort gemensamt. Som inte känner igen en och där det ser ut att vara samma person man talar med, men i huvudet är den personen han kände och älskade borta. När jag nu försöker locka tillbaka Oliver till mig, till familjen, släkten, de som älskar honom och bara har kärlek att dela med sig av, då tror jag att jag förstår hur det är att förlora någon trots att den finns mitt framför.

När Perra och jag i måndags hälsade på Oliver och erbjöd honom att åka med till det behandlingshem han fått möjlighet att vara på och bli av med missbruket, för att därifrån gå vidare och lära sig leva ett vanligt liv, då lockade jag med vänner, familjen, med farfar och kusinerna, med gemensamma fester, resor, måltider, matcher och musik. Allt det finns där och väntar på honom, och vi vet att han skulle älska att vara där. Men han sa till oss att han inte vill ha det, att vi är dåliga för honom och att han istället väljer att ta amfetamin några gånger i veckan eller vad det nu är han stoppar i sig. Och det finns inget i hans ögon som säger att han vet om att de sakerna jag berättar om ens har hänt, att han kommer ihåg något av allt de vi gjort ihop. Oliver väljer inte oss, han väljer drogerna, och det valet kan jag inte påverka längre eftersom han inte vet vem jag är.

Oliver – om du någon gång läser det jag skrivit till dig hoppas jag att du förstår att jag tänker på dig varje dag, jag gråter når jag förstår hur du mår och jag längtar efter att få krama dig så att jag går sönder. Jag har sagt till dig så många gånger att när Lisa Nilsson sjunger ”Vart du än går” så kunde det vara mina ord till dig, jag kommer alltid att vara med dig, världen är bättre när du är här, jag hoppas att du kan få chansen att känna det. Jag älskar dig över allt annat på jorden och det enda jag vill är att du ska komma tillbaka, och ta emot den kärlek som finns för dig.

Grattis på 26-årsdagen Oliver, jag längtar efter dig.

You can leave a response, or trackback from your own site.

Leave a Reply